Krönika: Festivalminnen

Jag lovade att skriva en krönika om festivalminnen men insåg jag att det inte är så lätt som jag trodde. Mina bästa minnen är rätt pinsamma för mig eller någon annan, och då vill jag ju inte berätta för alla som läser bloggen. Så jag tänkte skriva om minnen som jag inte har. Just för att du aldrig vet vad de starkaste minnena efter en festival blir. Det är alltid så mycket förväntningar inför festivaler men det går aldrig som man tänkt. Tillexempel vet jag en kompis som hade laddat hur länge som helst för att se Kent på Hultsfred 2006, men när de äntligen spelade var hon jättefull och grät floder för att hon visste att hon inte skulle minnas något dagen efter.

Min första Möllevångsfestival var för två år sen. Jag vet att jag sprang runt en hel del på festivalen, slöade i sofforna och åt sjukt mycket mat, men det är vaga minnen. Det jag minns bäst är att jag först undrade om festivalen verkligen hade börjat. Jag bor vid Folkets park och min gård användes som teaterscen men jag hörde ingenting som tydde på att en festival pågick, förutom No limits repetitioner på gården. Jag tänkte att jag nog tagit fel på dag tills jag gick ut ur portgången och möttes av massa ljud, folk och möbler överallt.

För fem år sedan var jag på Uppsala reggaefestival och hjälpte några polare som sålde mat där. Det var feta artister som spelade, men det enda jag minns är Kaffekossorna. Vi hade en deal med kaffekossorna -vi fick kaffe och de fick mat. Därför hade jag rätt mycket kontakt med kaffekossorna. Om du inte sett en kaffekossa kan jag berätta att de har komönstrade ryggsäckar fyllda med kaffe, pappersmuggar fastspända vid sidan och en mjölkfylld träningsflaska hängande framför magen. Köper du en kaffe från en kossa får du den sprutad från ryggsäcken ner i muggen, genom något som ska föreställa en spene. Jag hade svårt för kaffekossorna, det kändes inte ok att kaffet kom från ett symboliskt juver och med mjölken blev det för mycket. Dessutom hade alla kaffekossor en liten röd flagga som stack upp från ryggsäcken, för att de skulle synas på långt håll. Jag såg dem överallt och började obsessa över tanken att jobba som kaffekossa, det kändes som ett av de sjukaste jobben som gick att ha. Men när jag förra sommaren fick chansen att jobba på Roskilde som kaffekossa var jag såklart på! Ett tag i alla fall, sen bangade jag. När det kom till kritan kändes en kaffekossa-upplevelse inte som något jag ville minnas i framtiden.

Men kanske var det dumt. Kanske hade jag blivit lika positivt överraskad av livet som kaffekossa som jag blev när jag mötte Möllevångsfestivalen första gången.

/Anna

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: